[fyra] lär mig andas igen, andas lätt som en bris

Natten var konstig. Lite nostaligsk. Lite påminnande, lite fin och lite jobbig. Lite av allting, ungefär som jag, en blandning av sött och salt, ont och gott, ljus och mörker. Jag blir påmind om denna bild, som jag tog 2009, för över två år sedan, och som får mig att tänka på hur värme och kyla möts. (bilderna blir väldigt små. på gott och ont.)

Inatt låg jag i en nybäddad och sval säng och lyssnade på Kent i obekväma hörlurar, mellan klockan ett och fyra. Min persienn var uppdragen och det lilla ljus från gatlyktan utanför, den enda gatlyktan i närheten, var välkommet. Fönstret var öppet, då och då kände jag hur vinden hittade sin väg in i mitt rum och tog med sig en nattfjäril eller två. Jag fyllde mitt skrivblock med texter om tvivel, vägskäl och hjärtslag som dunkar i otakt.

Utdrag;
"låt mitt hjärta hoppa rätt igen
låt mitt blod pumpa ut i kroppen
i takt med ditt
tick tack

jag vill återfå balansen
slippa förstå, bara andas
kan du snälla lilla hjärta
hoppa över ett slag, för mig?
för dig, för oss"

"söker svar som är försvunna
rotar i gamla lådor
ända in i hjärtroten
men de tycks ha gömt sig
istället finner jag en hög med tvivel
en väg som delar sig
ett tomt block
med tomma rader

skriv någonting, snälla."

Peace. Love. Happieness?

Jag känner att jag har återfått förmågan att uttrycka mig i ord. Den förmågan som jag hade förrut, men som försvann under nian, då allt jag kunde tänka på var att lyckas få bra betyg och prestera. Och desto mer man försöker, desto mer riskerar man att misslyckas.

Jag har lumos skrivet på min handled för att påminnas om ljuset, det som alltid finns där men som vi vanliga, dödliga, med själar som lätt kan gå i bitar, ibland behöver upplysas om. Det regnar utanför mitt fönster, det är grått och molningt, men inuti mig lyser solen. Jag är tacksam för er fina ljusglimtar som sätter färg på mitt liv. Lumos maxima.

Snart sätter jag mig på min lila, skrangliga cykeln och tar mig in till staden, för att umgås med två fina vänner, som jag delat mycket skratt och tårar med genom de senaste åren. De har varit stöttpelare som har fått mig att fortsätta kämpa, vi har haft jobbiga stunder, men i slutändan så är vi alltid så bra tillsammans. Tack.